Mindre strandpipare
Charadrius dubius Scopoli, 1786

Mindre strandpipare Miltos Gikas

Texter: Tove von Euler, Peter Nilsson CC-BY


Rödlistestatus i Sverige: Livskraftig (LC) 

Beskrivning

Den mindre strandpiparen kan vara svår att skilja från den större. På nära håll känns den igen på den lysande gula ögonringen och den svarta näbben. Omkring 1800 par häckar i Sverige (2012).

Biologi

Längd 16 cm.
Ovansidan är ljust gråbrun och undersidan vit. Huvudet är vitt med gråbrun hjässa och tydligt avgränsade svarta teckningar, gul ögonring och helsvart näbb. Benen är ljusbruna eller gråaktigt skära. På vintern är huvudets och bröstets svarta teckning brun. Honan har även sommartid lite bruna inslag i de svarta teckningarna.

Habitat

Häckar lokalt i större delen av landet. Arten föredrar öppna sandiga marker, vilket gör att den trivs i grustag, stenbrott och liknande kulturskapade miljöer.

Migrering

Flyttar i juli-september främst till Nordafrika och Mellanöstern, ibland även till tropiska Afrika. En del flyttar mot sydost, möjligen till Persiska viken eller Indien.

Födoval

Födan består främst av insekter men även av spindlar och andra små ryggradslösa djur.

Beteende

Smälter bra in i sin miljö, som ofta utgörs av sandtag, grustag, stenbrott eller liknande. Ses ofta springande på marken.

Fortplantning

Boet utgörs av en grund fördjupning i sand eller grus. I maj lägger honan 4 ägg, som ruvas av båda föräldrarna i 23-25 dagar. Ungarna är självständiga direkt och blir flygfärdiga efter 32 dagar. De lämnar häckningslokalen efter ytterligare en dryg vecka. 

Utbredning

I Europa häckar mindre strandpiparen i alla länder förutom på Island och Irland. Arten häckar även i Nordamerika och i delar av Asien.


Mediafiler på webben
Läs mer