Svarthätta
Sylvia atricapilla (Linnaeus, 1758)

Texter: Tove von Euler, Ulf Johansson

---

Beskrivning

Svarthättan är karakteristisk med sin lilla svarta eller rödbruna hätta. Det svenska beståndet har ökat de senaste tre decennierna och uppskattas till omkring 1,2 miljoner häckande par (2012).

Biologi

Längd 14 cm.
Hanen har svart hätta, grå ovansida, mörkare gråbruna vingar och gråvit undersida, medan honan är mer brun och har rödbrun hätta. Unga svarthättor har till en början rödbrun hätta, men de unga hanarna skiftar snart till svart. Den första hösten kan de dock ha kvar inslag av rödbrunt i hättan. 

Habitat

Häckar främst i lummig lövskog med frodig undervegetation, men påträffas även i blandskog i hela Sverige, dock mycket sparsamt i norr.

Migrering

Flyttar söderut i september-oktober. En del flyttar till östra Afrika medan andra bara flyttar halvvägs, till centrala och östra Medelhavsområdet. Återvänder till Sverige i april-maj.

Födoval

Födan består mestadels av insekter, men under hösten även av en del bär.

Beteende

I början av maj kan svarthättan ses hoppa omkring i buskar och träd i jakt på föda. Senare under våren och försommaren är den svårare att få syn på och avslöjas istället på sången, som består av strofer på 4-6 sekunder, ofta med vackert flöjtande avslutning.

Fortplantning

Det skålformade boet byggs av strån och tunna kvistar och placeras ibland förvånansvärt öppet i en buske. Hanen påbörjar flera bon innan honan anländer och färdigställer ett. I maj-juni lägger honan oftast 5 ägg, som ruvas av båda föräldrarna i 13-14 dagar. Äggen är beigeaktiga med glesa mörkbruna fläckar och ca 19 mm långa och 13 mm breda. Ungarna stannar i boet i 10-13 dagar. Ofta produceras två kullar per säsong.

Utbredning

Svarthättan förekommer i en stor del av Europa, och saknas bara i de allra nordligaste delarna av Skandinavien och på Island. Arten häckar också i nordvästra Afrika, på öar i Atlanten och i en stor del av västra Asien bort till västra Sibirien.

---