Talgoxe
Parus major Linnaeus, 1758

Texter: Tove von Euler, Peter Nilsson

---

Beskrivning

Talgoxen förekommer i hela Sverige och är den vanligaste fågelbords-gästen på vintern. Antalet häckande par är ca 2,6 miljoner (2012).

Biologi

Längd 15 cm.
Svart huvud med vita kindfläckar, gult bröst med mörkt mittstreck, grönaktig rygg och blågrå vingar med tydligt vitt vingband. Honan liknar hanen, men med något blekare färger och tunnare mittstreck på bröstet. Ungfåglar har gulaktiga kinder sommartid.

Habitat

Häckar i alla typer av skog, och i parker och trädgårdar i hela landet.

Migrering

Talgoxen är huvudsakligen en stannfågel, men viss flyttning förekommer.
Den längsta noterade flyttningen är 1375 km.

Födoval

Under sommaren består födan framförallt av insekter, larver och spindlar. Den lägger inte upp något vinterförråd utan livnär sig på talg och fågelfrön under vintern.  

Beteende

Arten är orädd och uppehåller sig gärna i närheten av människor. Även om den har många varianter på sången är den ofta karakteristik och sjunger ofta tidigt på våren.

Fortplantning

Talgoxen bildar ofta par redan under hösten. Boet byggs i en rymlig holk eller i ett trädhål. Honan lägger 8-13 ägg som är ca 18 mm stora och vita med rödaktiga fläckar. Äggen ruvas i 13-14 dagar och ungarna är flygfärdiga efter 18-22 dagar. Därefter matas de av föräldrarna i ytterligare 2-4 veckor. Vanligtvis lägger talgoxen två kullar per säsong. Den andra kullen är oftast mindre än den första.

Utbredning

Utbredningen sträcker sig från Irland och Marocko i väster till Japan och Kamchatka i öster och Indonesien i söder.

---